Mölnervisan
Prov pÄ gotlÀndska folkets diktkonst i början av 1800-talet. Visan har fÄtt namnet efter den gÄrd, Mölner i VÀte socken, dÀr hÀndelsen tilldragit sig. Hon Àr diktad av en arbetare. Delvis upptecknad efter Elisabet Olofsdotter ock John Pettersson i Burs.
-
Vad gÀller, nÀr utur det jordiska gruset
min kropp skall framkallas med fröjd,
att taga sin palm i det himmelska huset,
dit sjÀlen förut Àr upphöjd,
om icke min otrogne vÀn
mig kÀnner ock finner igÀn
av fruktan för Äsyn av rÀtte dommaren.» -
SÄ hördes en vÄlnad frÄn grifterna ropa
till mina förÀldrar ovan jord.
Hav tack för var dag, som vi levat tillhopa
ock jag blivit uppfödd vid ert bord,
för det jag i hela tjugo Är
blev vÄrdad med omsorg sÄ svÄr,
fast eder belöning blev svidande sÄr! -
Uppammad uti edert kÀrliga sköte
tillsammans med bröderna tvÄ,
dem himmelen give de bleve mig till möte,
nĂ€r vi inför tronen ska stĂ„ â
Gud kröne edert jordiska lopp
med dygder, gudsfruktan och hopp,
till dess I frÄn jorden till himlen tagens opp! -
Jag blev i min ungdom uppfostrad med Àra,
inövad i seder ock vett.
Vad kristeligt befanns, fick jag frihet att lÀra
i andligt ock vÀrdseligt sÀtt.
Jag hade ock hugnaden stor
att spisa vid nÄdenes bord,
dÀr tröst ock hugsvalelse för sjÀlarna gror. -
Min Är uti oskuld ock nöje förflöto,
jag vÀxte ock upprann som en ros;
förstod ej, att tiden ock vÀrden beslöto
att driva min glÀdje sin kos.
Jag tÀnkte alls intet uppÄ,
vad mig uti tiden skulle gÄ,
ock att ett sÄ kort slut all min fröjd skulle fÄ.
â â â â â â â â â â â â -
En frÀmmande gÀst blev inkvarterad i huset,
han njöt bÄde frihet ock ro.
Han började smickra med kÀrlighetskruset,
han bjöd mig sin Àra ock sin tro.
Mitt nej ökte mera hans hÄg,
bestÀndigt han bedjande lÄg,
till dess han mig fÀngslad ock övergiven sÄg. -
FörgÀves jag tÀnkte min Àngslan att dölja,
förgÀves jag tryckte min hÄg,
ty kvalet av smÀrtan vill jÀrtat förfölja,
hÀlst nÀr jag mig övergiven sÄg.
I enslighet begret jag min nöd,
fick Àven av förÀldrarna stöd,
men kvalet ock smÀrtan blev likvÀl min död, -
I aderton hundra ock tjugonde Ă„ret,
januari den tjugoförsta dag,
dÄ slapp jag det dolda, men brÀnnande sÄret,
nÀr klockan slog Àllova slag.
DĂ„ anden utrann ur min kropp
ock togs ibland Ànglarna opp.
Till himlen, dit hade jag mitt endaste hopp. -
FörÀldrarnas sort kan ej nÄgon beskriva,
fastÀn jag nu bortgÄngen var.
KanhÀnda med tiden Änyo upplivas
dess sin av »Olivia»-plantan kvar.
SÄ liten, sÄ spÀd ock sÄ ung,
att öka deras börda sÄ tung!
Den mödan belöne den himmelske kung! -
KanhÀnda, att hon, som pÄ golvet nu dansar,
förrÀn I bliven lagda pÄ bÄr,
med friska ock sköna »Olivie»-kransar
kan pryda edert huvud ock hÄr.
KanhÀnda, fast hon nu Àr svag,
kan leva den lyckliga dag,
ock bliva edert nöje ock goda behag. -
NÀr tiden Àr Àndad, som skall genomtrÄkas
för eder pÄ jordenes dal,
med sÀkerhet vet jag, vi dÄ skola rÄkas
pÄ nytt uti himmelens sal.
DĂ€r sorg ock bekymmer ej mer
för er eller mig sig tÄ ter,
men hÀrlighetens sol dÀr i evighet ler.