HĂ€rr Peder
Efter Elisabet Olofsdotter, Flors i Burs.
-
»Inte fÄr du dö uti kamp eller strid,
ej hÀller pÄ sotesÀngen din,
men akta dig vÀl för de böljorna blÄ,
att de ej fÄ förrÄda ditt liv.» -
HÀrr Pedre han gick sig till sjöstranden ner
ock skjuter sitt skepp ifrÄn land.
Ock skeppet det var utav valfiskeben,
ock masterna likasÄ. -
Ock seglena voro utan skarlakan röd,
ock ankartÄgen de voro blÄ.
Ock knappen han var utan finaste guld,
som ej nÄgon i vÀrlden kunde fÄ. -
Sen skeppet gÄtt ut ifrÄn hamnen med fart,
sÄ började det snart till att stÄ.
DÄ kastades lott ock gulltÀrning sÄ rar,
att fÄ reda pÄ syndaren svÄr. -
Ock lotten han föll pÄ hÀrr Peder,
att han var en syndare svÄr:
»Ock eftersom jag Àr en syndare svÄr,
sÄ kasta mig i böljorna blÄ! -
MÄng stÀder haver jag brÀnt uti eld,
mÄng kloster haver jag drÀnkt.
MÄng Àrlig mans flicka haver jag narrat,
deras Àra haver jag krÀnkt. -
Om nÄgon av eder skulle komma till lands,
fÄ se nÄgot av fostermodern min,
sÄ sÀgen, att jag tjÀnar pÄ konungens gÄrd,
att jag lever, Àr glad uti sinn. -
Om nÄgon av eder skulle komma till lands,
fÄ se nÄgot av fÀstemön min,
sÄ sÀgen: Han ligger uti böljorna blÄ!
Ock bedjen, att hon gifter sig!»