Gotlandstoner.se

\newgeometry{top=10mm,left=16.5mm,right=16.5mm,bottom=30mm,includehead,showframe,twoside,headsep=29mm,bindingoffset=8mm} \pagestyle{empty} \fancyhfoffset[E,O]{0pt} \addtolength{\skip\footins}{\baselineskip}

\setlength\footskip{1cm} \hyphenation{bords-stycken} \hyphenation{fjärde-delar}

{

Marschen begagnades ej sällan av spel­männen, då de exempelvis i spetsen för en glad ungdomsskara tågade från eller till dans-, lek- eller bollplatsen ute i grönan äng en sommarafton; då man från danslogen tågade in i huvud- eller manbyggnaden för att intaga förfriskningar; då man från »nöistäwu» (nystugan), där dansen försiggick, skulle in i »vardässtäwu» (vardagsstugan) »u drikkä flipp». När gubbarna (de gifta karlarna) vid s. k. »våg» hade sina gillen på aftonen ock de började få bättre humör (»umhör») än vanligt, bestodo oftast deras dansnöjen uti att parvis arm i arm med spel­männen i spetsen under tonerna av en marschmelodi vandra stugan runt med tummen i vädret. Vid ovan nämnda ock dylika glada, icke hög­tidliga tillfällen spelades ock sjöngos marscher med livlig rytm (i alla-breve-takt), liknande fältmusikens marscher, varför dessa melodier även stundom begagnades att »ʃottsa» (dansa sjottis) efter. }

Allmännast förekommo marscher vid bröllop. De hög­tidligaste ock vackraste begagnades att spela för brudparet, då det tillika med övriga gäster i hög­tidlig procession tågade från t. ex. prästgården, där alla vagnarna hålla, ock in i kyrkan samt efter slutad vigsel återvände dit. Den marsch eller de marscher, som då spelades, kallades i egentlig mening »brudmarschen» eller »brudmarscher». Men för brudparet spelades marscher vid flera tillfällen: då det gick från brud­huset ut till vagnarna eller hästarna ute på storgården och tvärtom; då det skulle ut på aftonen ock visa sig för icke-bröllops­gäster, då det skulle till bordet för att äta eller mottaga brudgåvor o. s. v. Marscherna, som då spelades, kallades ock på de flästa ställen »brudmarscher». Men marscher spelades för flera än brudparet. Då prästen, bruttebonden, bruttöverskan ock andra framstående personer anlände till brud­huset, skulle spel­männen gå emot dem ute på storgården, där vagnen stannade, ock »spela in» envar av dem i bröllopshuset. Likaledes skulle spel­männen passa på ock spela för envar av nämnda personer en marsch, även då de lämnade brudehuset eller bröllopshuset. Spelmännen gingo alltid före den, som så skulle »spelas in» eller »ut». Dessa marscher kallades med ett gemensamnt namn bröl­lops­marscher. När brud eller brudgum, »ungmor» eller »ungfar» vid avfärden tog avsked av de sina för att följa sin unga make eller maka till sitt nya hem, spelades särskilda »avskedsmarscher», vilkas melodi var mycket enkel, men rörande ock gripande.

Ett annat slag av bröl­lops­marscher voro rid­marsch­erna. Dessa användes, under det en bröllopsskara eller bröllopsstass red eller åkte till ock från kyrkan, eller från brudgummens hem till brudens, eller tvärtom. Ståtligt var det att se, då en bröllopsskara kom ridande med spel­männen i spetsen. Hade en häst varit med ett par gånger, kunde han snart markera takten ganska bra. I annat fall spelte spel­männen så, att hästarnas trav kom att över­ens­stämma med melodiens fjärdedelar. Det var icke någon lätt uppgift för en spelman att med fiolskrinet hängande på ryggen, stråken i ena handen ock fiolen i den andra samtidigt spela ridmarschen ock styra hästen. Vanligen sköts det överallt, så att elden yrde omkring både häst ock spelman. En härreman från fastlandet uttalade en gång vid åsynen därav sin förundran till spelmannen, huru han kunde sitta på häst under sådana kinkiga omständigheter. Spel­mannen svarade då: »De jär mikä let, för vör jär vuksnä ihoup».

Staik-strik kallas de musikstycken, som spel­männen föredrogo, då steken vid bröllops­mål­tid­erna bars in. Melodierna gå i ¾ takt ock spelas i raskt tempo. Spelmännen, som förut suttit vid bröllopsbordet ock njutit av de föregående rätterna tillsammans med de övriga gästerna, gå, när steken ska bäras in, ut i köket. Där stämma de sina fioler ock ställa upp skaffarna, både de manliga ock kvinnliga. Med spel­männen i spetsen, spelande »staikstriket», komma nu skaffarna springande in, hållande takt med musikens fjärdedelar, svängande sina stekfat, bjudande dem än här, än där; men så fort någon gör min av att taga mot dem, svänga de dem åt annat håll, tills slutligen faten hamna framför bruttebonden ock bruttöverskan. Under hela tiden detta försiggår gnida spel­männen oupphörligt strängarna.

Under det steken sedan ätes, spela spel­männen sina bästa stycken, s. k. bordsstycken. Därvid föreslår bruttebonden en kollekts upptagande till spel­männen.

»Rundarium» eller på bondspråket »runndál» kallas de stycken, som spel­männen föredrogo, då skålar druckos vid bröllop. Även då »brudgåvorna» upptogos vid bröllop till brudfolket, spelades en repris av ett sådant stycke för en var, som efter frambärandet av gåvor fick sitt »kvitto», d. v. s. drack ett glas vid det bord, där brudparet satt.

När slutligen alla givit sina brudgåvor, tackar brudparet gästerna ock dricker ett glas. Då spela spel­männen ett hög­tidligt stycke; aldrig de ystra rundarierna. När sådana skålar drickas, skjutes av åskådarna utanför fönstren med gevär ock pistoler, stundom så nära ock hårt att fönsterrutorna springa i bitar.

\restoregeometry \fancyhfoffset[E,O]{0pt} \clearpage \pagestyle{fancy}