Barnadrömmen
Efter Elisabet Olofsdotter, Flors i Burs.
-
Jag drömde ock, att jorden var en himmel,
så länge jag uti mitt eden var.
Men då jag rycktes uti världens vimmel,
utav mitt eden jorden blott är kvar. -
Jag drömde ock, att mänskan var en ängel
utav det höga, utav gudasläkt,
så skön som vårens blomster på sin stängel,
som vaggades av varje västanfläkt. -
Jag drömde ock, att jag var allas broder
ock ville vänligt räcka dem min hand.
Då fick jag denna varning av min moder:
»Du är en främling blott i detta land.» -
Sist drömde jag, att i mitt eget järta
en ängel fanns, som var så hög ock ren.
Jag drömde blott ock vaknade med smärta,
när denna ängel blott var utav sten. -
Så är dock allt en dröm, en barnayra,
vad som på jorden skönt ock härligt är.
Ack, vad de barnaåren äro dyra,
då världen sig uti dess färger klär!