X:15 T: S:Efter Elisabet Olofsdotter, Flors i Burs. M:C L:1/8 K:G D2|D3 G D2 F2|A2 G2 z2 G2|F3 G (AB) (cB)|A6:: w:1.~Ock jung-frun stod på bär-get, såg ned i dju-pan hav. D2|D2 (c>B) A2 (B>A)|G2 G2 HG2 G2|E3 c F2 A2|G4 z2:| w:Där fick hon_ se skepp_ seg-lan-de, som fullt av sjö-män var. W:2. Den allra yngsta sjöman, W: som uppå skeppet var, W: han ville med jungfrun trolova sig, W: så unger som han var. W:3. Unger sven tog ring av fingret, W: satte den på jungfruns hand: W: »Tag den, tag den, min lilla vän, W: den är ett kärleksband.» W:4. »Vad ska för mor min jag säga, W: när jag nu kommer hem?» — W: »Säg så, säg så, min lilla vän: W: du hitta’n i grön äng!» W:5. »För mor min till att ljuga, W: det går visst inte an. W: Men bättre är att tala sant: W: den är ett kärleksband.» W:6. Unger sven han sig bortreser, W: men kommer snart igän. W: Då hålles bröllop uppå gård, W: ock bruden — är hans vän. W:7. I bröllopsssaln han gångar W: att se som brud sin tröst. W: Han dansar med bruden varvet kring, W: sa sen med sakta röst: W:8. »Varför är du så bleker, W: som förr har varit röd?» — W: »En annan har mig lockat falskt W: ock sagt, att du var död.» W:9. »Varför är du så bleker, W: varför är du så blå?» — W: »En annan har mig lockat falskt, W: sen du for härifrån.» W:10. Unger sven gick utur salen W: ock i en kammare blev. W: Där satte han sig att skriva fort, W: ock skrev det långa brev. W:11. När brevet var fullskrivet W: ock timmen var förbi, W: då drog han ut sitt gyllende svärd, W: stack det igenom sig. W:12. När blodet börjar rinna W: i strida strömmar ned, W: då öppnar han sin kammardörr, W: bad flickan skulle se. W:13. »O, skåden flickor alla, W: ock se, vad synd det är W: att ha två tungor i en mun, W: ock ha två vänner kär!»